Finkulturellt värre

Jag dissade precis Control för att kolla på American Dad. Det känns inte helt bra. Trots att jag redan har sett Control.

The end is here

Imorse såg jag det sista avsnittet av Dollhouse. Det kändes lite sorgligt. Och slutet i sig självt var ganska sorgligt, som det så ofta är när det gäller Joss Whedon. Dock tycker jag att det fanns lite mer glimtar av ljus i det mörka än vad det brukar vara. Angel, till exempel, slutar ju väldigt mörkt.
Men för att återgå till Dollhouse, så måste jag säga att säsong 2 var mycket bättre än den första. Nu har det funnits driv, och det har hänt grejer. Visst, det är synd att Whedons vision av serien inte får visas i sin helhet (och jag hatar Fox:s benägenhet att lägga ned serier mitt i en säsong, vilket gör att helt plötsligt händer en massa saker och jag ba sitter som ett frågetecken och undrar vad som hände??), men å andra sidan hade jag blivit oändligt mycket gladare om Firefly hade fått gå i fler säsonger och bli en bättre helhet som Buffy är. Liksom i Angel märks det att storyn har fått förkortas och arbetas om, för det händer saker i ett helt galet tempo. Inget hinner riktigt etableras på riktigt. Och jag vet att det inte beror på Whedon, tänk på Dr. Horrible's Sing-along blog som verkligen är sammansatt och en fin helhet, trots tre korta avsnitt.
Jag måste också säga att Dollhouse är den Whedon serie där jag har fäst mig minst vid karaktärerna, Echo är jag ganska nollställd inför och hon är ändå huvudkaraktären. Jag gillar Sierra/Priya och Viktor/Antony, och jag gillar Paul, men jag tycker att det är för många starka karaktärer som får för lite utrymme. Alpha, som i sista avsnittet helt plötsligt är god, eller Paul och Echos kärlekshistoria, som förvisso är fin, men som aldrig hinner få fäste, som aldrig får kännas ordentligt. Det känns som att det är så mycket som har försvunnit eller fått trängas i för små formar. Jag önskar verkligen att Joss Whedons nästa teveprojekt får utrymme att växa och tid att utveckla storyn, så att vi kan få ta del av något som är lika bra som Buffy var.

A dirty shame

Åh, har ju glömt att berätta att jag såg John Waters senaste film "A dirty shame" i onsdags. Den bara spädde på min kärlek till John Waters kan jag ju säga! Han är fantastiskt rolig, vulgär och kitschig. "A dirty shame" är någon slags sexpositiv galen komedi, på en uppenbarligen ganska snål budget så just det är ju lite tråkigt. Men kanske inte så konstigt med tanke på hans uppenbara ovilja att anpassa sig till den klassiska Hollywoodmallen, utan hans envisa beslut att alltid gå sin egen väg. Vilken för att vara helt ärlig är en ganska speciell väg. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte hade råd att gå på hans föreställning i våras.

Observation

Jag skriver oväntat lite om teve i den här bloggen, åtminstone om en tänker på hur mycket tid jag ägnar åt att titta på teve och tänka på teve.

Författare som definierar mitt läsande

Snott från bokhora. Kanske inte den bästa dagen att försöka komma ihåg vilka författare som har definierat mitt läsande, men eftersom jag är littnörd tänkte jag ändå försöka.

Jeanette Winterson
Fantastisk sagoberättare, queer romantiker. Jag föll första gången jag läste Lighthousekeeping och det blir bara bättre. Eller snarare, jag gillar inte allt hon skrivit lika mycket, men det som är bra är så fantastiskt jävla bra.

Joyce Carol Oates
Ja, vad ska en säga? Litterär gigant som producerar så sjukt mycket. Frågan är om jag någonsin kommer hinna läsa allt som hon skrivit. Skriver världens bästa personporträtt. Innan jag läste Oates visste jag inte ens att det gick att skriva fram en personlighet på det sättet.

Angela Carter
Jag älskar allt som hon har skrivit. Det tar ganska lång tid för mig att gå igenom hennes produktion eftersom hon skriver så sjukt jävla smart, vilken kvinna hon måste ha varit! Jag har alltid jättemycket att processa efter att jag har läst henne, på ett bra sätt alltså.

Bret Easton Ellis
Yta, våld, sex, blod och mer våld. Sjukt obehagligt, men väldigt talande för vårt konsumtionssamhälle (dagens tema! hehe) där yta betyder mer än innehåll. Drömmer alltid mardrömmar men kan ändå inte sluta läsa.

Magit Sandemo
Jag läste Sagan om Isfolket när jag var 12-13. Som en invigningsrit. Sex, relationer, magi, trolsk stämning, övernaturliga väsen, jag gillar det fortfarande även om själva språket lämnar en del att önska. Hon är också känd för att kvinnor ska ha fått hjälp med sitt tråkiga sexliv genom att läsa om demoner med jättepenisar och annat snuskigt hon skriver om.

Marilyn Halvorson
"Vild och fri", min bästa ungdomsbok, kanske den första som jag älskade sönder. Jag läste om den så många gånger att pärmen nästan lossnade. Här är det vildmark, hästar och vänskap. Så himla bra. Fortfarande.

Neil Gaiman
Åh, så roligt jag har haft det med Gaiman! Också superb sagoberättare, men helt annorlunda än Winterson. Fantastiska äventyr och övernaturliga fenomen. Lovely. Har skrivit om honom här.

Gabriel Garcia Marques
"Hundra år av ensamhet". Fick mig att upptäcka magisk realism. Må vara en machoman, men skriver ack så bra. Gillar tidshoppen, svårigheten att komma ihåg vem det är som är vem och vilken generation denne tillhör.

Åh, älskar böcker!

Filmer jag tittade på när jag var liten

Eftersom jag gillar listor väldigt mycket så har jag letat upp 1001 filmer att se innan du dör respektive 1001 böcker... Jag har inte sett särskilt mycket av de filmer som finns på listan, det är mycket äldre filmer och det är inte riktigt min melodi. Men när jag satt och läste listan så upptäckte jag (så klart) att det var väldigt många av Ingmar Bergmans filmer som var med. Inte särskilt förvånande. I alla fall, jag har sett Fanny och Alexander typ tusen gånger, det är min mammas favoritfilm och den brukade väl gå på teve vid juletid? Förutom Fanny och Alexander är en av de första "vuxen"filmer jag har ett minne av är Pelle erövraren. Är inte det ganska konstiga filmer för en unge att ha sett? Jag var inte särskilt gammal när jag såg dessa filmer, typ åtta kanske?
Dessutom är de här scenerna ur dessa filmer jag har starkast minne av är:
1) Den danska ungen i Pelle erövraren juckar mot marken och säger något om att han har sex.
2) Storebrodern som försöker kasta sitt lillasyskon i vattnet mitt i vintern i Fanny och Alexander.
3)Sexscenen mellan Börje Ahlstedt och kvinnan som spelar hans fru (kommer ej ihåg vad hon heter nu) i Fanny och Alexander.

Dollhouse

Jag stör mig så mycket på att det sista avsnittet i första säsongen av Dollhouse är så jävla mycket bättre än hela resten av serien. Så typiskt. Jag tycker att Dollhouse är okej, men det sista avsnittets potential är så fruktansvärt bra. Sista avsnittet är en glimt in i framtiden, där imprint- teknologin har gått helt snett och det är domedagsstämning, var man för sig själv liksom. Åh, jag undrar varför Joss inte gick med den idéen istället? Eller åtminstone hoppas jag att den kommer att utvecklas mycket och att vi slipper det här långsamma trista som pågår nu. Det händer liksom inget! Visst Echo/Caroline börjar minnas att hon är en människa och inte en doll och vi har fått se Sierras historia som var spännande. Delar är ju spännande liksom, men det är så långsamt och det som händer är inte särskilt spännande. I första säsongen var det åtminstone Pauls jakt på sanningen och Alphas återkomst som kryddade soppan lite. Nu är det bara slätstruket. Jag är inte så intresserade av att se Echo göra fler uppdrag, visst första säsongen hade det sin poäng, men nu har jag fattat grejen, kom med nåt nytt! Och jag tycker att det är konstigt att det är just storyn och spänningen som är problemet, det brukar verkligen inte vara det som är problemet när jag har tittat på Joss Whedon serier innan. Buffy och Angel har båda sina svackor men storylinen har ALLTID varit stark.
Jag har haft så höga förväntningar (det är Whedon serie liksom!), men än så länge har Dollhouse verkligen inte levt upp till mina förväntningar.

Buffalo '66

För några veckor sen såg jag Buffalo '66. Jag vill inleda med att säga att jag tycker att Vincent Gallo är sjukt het, men verkar vara ett fruktansvärt as. Och lite så känner jag inför den här filmen, Gallo och Christina Ricci är snygga, men filmen är så jävla misogyn och obehaglig att jag vill dö. Filmen börjar med att Gallo släpps från fängelset och medans han väntar på bussen blir han fruktansvärt kissnödig. Hans jakt på en toalett leder honom till någon slags dansstudio där han inte kan kissa eftersom en man tittar på hans kuk för länge. Istället ringer han till hans mamma och drar en hoper lögner som innebär att han och hans icke-existerande fru ska komma och hälsa på föräldrarna samma dag. Alltså kidnappar Gallo Christina Ricci, som är på danslektion. För mig är det oförklarligt att Ricci inte bara drar när de stannar så att Gallo slutligen ska få kissa. Men det gör hon inte, istället följer hon med till hans föräldrar och gör sitt bästa för att framställa Gallo som den ängel han inte är. Efter detta har han inte egentligen någon nytta av Ricci, men av någon outgrundlig anledning vill hon fortsätta hänga med denna fantastiska man*. Av någon anledning fortsätter de alltså umgås och det hela slutar med att Ricci når fram till Gallos stackars skadade själ och han kan för första gången vara NÄRA en annan människa.
Alltså. Jag. Dör.
Allvarligt, det hela är så sexistiskt att jag knappt kan fatta det.
Usch.

*Han är så klart skadad av sina känslokalla föräldrar som inte älskar honom och aldrig kramade honom när han var barn.

"There is nothing more natural than the act of making love. Who am I to try to change what comes naturally to you?"

Obs! True Blood spoilers.
Jag säger som Rachel Zoe: I die!!
True Blood är så sjukt bra nu, dör av spänningen. Jag vet inte ens var jag ska börja. Hela upplösningen närmar sig!! Jag tycker att det känns gött att Fellowship of the sun är ute ur bilden, åtminstone för tillfället. Även om jag antar att de kommer att dyka upp längre fram. Men just nu känner jag att de inte tillför så där hemskt mycket. För att återgå till serien; en grej som har stört mig mer eller mindre under båda säsongerna är att huvudkaraktärerna, Sookie och Bill, är så himla platta och oerhört könsstereotypa. I den nuvarande säsongen har det känts som att den enda handlingen som involverar dem är på något sätt relaterade till att Bill måste rädda Sookie, eller att de ligger med varandra (alltså, jag klagar verkligen inte på att det liggs mycket, det är jag helt och hållet för). Men i det senaste avsnittet blev äntligen bilden lite mer nyanserad och Sookie gjorde äntligen nytta genom att rädda Tara ur sin besatthet. Sen är det ju också kul att Sookie har värsta erotiska drömmen om Eric i början av avsnittet. Hehe.
Jag gillade verkligen hur allt bara eskalerade och att Sookie, Bill och Jason äntligen kom hem, förvisso för att mötas av kaos. Speciellt roligt är det ju att när de är på väg in i Bon Temps säger Jason typ att det alltid känns som att saker har förändrats sig när man kommer hem, även om det bara är småsaker. Hans lokalpatriotism är så söt. Och jag gillar att han börjar bli lite mer än den dumme Jason, utan faktist har blivit mer driftig och använder sitt huvud som Sookie säger till honom att göra. Han räddar ju verkligen Sam genom att använda huvudet.
Och så självklart MaryAnn, hur ska de besegra henne? Är det möjligt? Om hon nu är odödlig och relativt ofta genomför de här ritualerna, hur är det då möjligt att det inte märks mer? Som det verkar nu kommer ju Dionysos/Bacchus/Satan att döda alla. Och vad kommer att hända mellan MaryAnn och Sookie?
Åh, jag vill veta nu!

"Everybody needs someone to really know who they really are."

Jag är fascinerad av hur viktig författaren är för betydelsen av ett verk. Naturligtvis är det så att författaren HAR en stor roll, det är ju trots allt denne som har skapat boken, men samtidigt separeras boken och författaren omedelbart när boken sätts i händerna på sin läsare. Texten blir filtrerad genom läsaren, liksom den filtrerades genom författarens eget perspektiv. Vilket naturligtvis betyder att två personer kan tolka innehållet i en bok på diametralt motsatta sätt. Jag kan tycka att det är roligt att analysera en bok utifrån författarens intentioner, men jag tycker också att det är spännande att titta på en text i en annan kontext, en kontext där författarens roll är mindre och läsarens större.
Den senaste tiden har boken "Hypnotisören" som är skriven av Lars Kepler (som är en pseudonym för paret Ahndoril) fått enormt mycket uppmärksamhet, dels på grund av att den är skriven under pseudonym, men den enskilt störst bidragande orsaken är Bonniers agerande. Bonniers har under hela processen framställt "Hypnotisören" som en fantastisk bok, vilket är förklaring till varför de prånglade ut den på oerhört mycket kortare tid än vad det normalt tar att få en bok publicerad (ex. boken antogs bara en vecka efter att manuset kommit in till Bonniers, en process som vanligtvis tar flera månader) och att boken på ett tidigt stadium såldes utomlands. Först idag avslöjades vilka som stod bakom pseudonymen, vilket avslutade flera månaders spekulerande över vem Lars Kepler egentligen är. Mysteriet är uppklarat, det var inte Henning Mankell eller något av de otaliga förslagen på vem pseudonymen dolde. Minst hälften av uppståndelsen kring "Hypnotisören" har handlat om vem författaren egentligen är och detta innan boken ens kommit ut på marknaden. Och nu när boken är utgiven verkar det som att recensenterna inte alls är så lyriska som man skulle kunna tro, utan snarare verkar var relativt skeptiska mot bokens uplägg.
Ett annat fall där författarens roll spelade en orimligt stor roll i förhållande till böckerna som denne skrivit är JT Leroy. JT Leroy har skrivit böckerna "Sara", "The heart is deceitful above all things", "Harold's End" och "Labour". JT Leroy är själv en fiktiv person, uppfunnen av Lara Albert som också är den som har skrivit böckerna. JTs bakgrund målades upp som en tragisk historia som involverade droger, prostitution och en enorm utsatthet, vilka alla är återkommande teman i böckerna. Ganska snart efter att de första böckerna blivit extremt uppmärksammade och uppskattade började JT själv göra intervjuer och av offentliga uppträdande. Lara Albert hade skapat JT Leroy långt innan han blev erkänd som författare, JT hade egna vänner, ett eget liv. 2005 avslöjas det att JT Leroy inte existerar, utan att Lara Albert står bakom namnet. Hennes partners halvsyster, Savannah Knoop, var den som spelat JT vid offentliga framträdande. I och med det avslöjandet blir böckerna som skrivits oerhört nedvärderade och nästan sedda som värdelösa i och med att det inte fanns någon egentlig sanning bakom de fantastiskt tragiska historier som böckerna förmedlar. Alltså, då JT Leroy inte existerar har inte heller hans böcker något existensberättigande.
För att komma till min slutpoäng, hur stor betydelse har författaren egentligen? Har inte en text värde trots att man inte vet vem det är som har producerat det? Kan inte böckerna ha ett egenvärde i just det unika de förmedlar? Jag tycker det.

PS: Ifall ngn undrar så är det här vad jag skulle skriva min D-uppsats om. Om jag skulle skriva en D-uppsats alltså.

What are you?

Obs! Spoilers!
Dör vad spännande True Blood är! Hoppas på att Godric ska duka upp mer, vilket jag antar att han kommer att göra med tanke på hur den här veckans avsnitt slutade. Het är han också, och dansk tydligen. De gillar skandinaver uppenbarligen. Blir intressant att se hur spänningen mellan Godric och Eric kommer att se, är det för mycket att hoppas på lite homoerotik? Och vad kommer att hända med Jason?? Han kan väl inte dö? Jag irriterar mig asmycket på Bill och hans maker och tillbakablickarna på deras liv tillsammans. Hela den grejen är bara så.. fånig, och att Eric skulle ha gjort det för att få tillgång till Sookie? Jag tror inte det, eller åtminstone tycker jag att det verkar vara en sjukt dum sak att göra från hans sida eftersom Sookie uppenbarligen redan inte är särskilt förtjust i honom och dessutom brukar ogilla machotendenser (oftast).
Så himla gött att äntligen få reda på vad Mary Ann är! Jag misstänkte att hon var någon form av gud, vilket ju inte var särskilt off. Nu är det bara att klura ut hur Sam ska kunna klara sig från att fastna i hennes klor eller dö.
Men, fortfarande är introt det bästa med hela serien! Dör så bra det är.

Sambon och jag har precis sett De ofrivilliga som var jättebra, verkligen jättebra och extremt frustrerande. Den är väldigt naken och nära någon form av "verklighet", det känns som att det handlar om människor som skulle kunna vara någon i ens närhet. Dessutom är det inte direkt en sammanhängande historia, utan snarare korta episoder ur ett antal människors liv. Skildringen av killgänget som går över gränsen och begår ett övergrepp (inom den egna gruppen) är fruktansvärd och gör mig så jävla arg. Och får mig att undra vad fan det är som gör att jag någonsin vill ha med män att göra. Allvarligt.