The end is here

Imorse såg jag det sista avsnittet av Dollhouse. Det kändes lite sorgligt. Och slutet i sig självt var ganska sorgligt, som det så ofta är när det gäller Joss Whedon. Dock tycker jag att det fanns lite mer glimtar av ljus i det mörka än vad det brukar vara. Angel, till exempel, slutar ju väldigt mörkt.
Men för att återgå till Dollhouse, så måste jag säga att säsong 2 var mycket bättre än den första. Nu har det funnits driv, och det har hänt grejer. Visst, det är synd att Whedons vision av serien inte får visas i sin helhet (och jag hatar Fox:s benägenhet att lägga ned serier mitt i en säsong, vilket gör att helt plötsligt händer en massa saker och jag ba sitter som ett frågetecken och undrar vad som hände??), men å andra sidan hade jag blivit oändligt mycket gladare om Firefly hade fått gå i fler säsonger och bli en bättre helhet som Buffy är. Liksom i Angel märks det att storyn har fått förkortas och arbetas om, för det händer saker i ett helt galet tempo. Inget hinner riktigt etableras på riktigt. Och jag vet att det inte beror på Whedon, tänk på Dr. Horrible's Sing-along blog som verkligen är sammansatt och en fin helhet, trots tre korta avsnitt.
Jag måste också säga att Dollhouse är den Whedon serie där jag har fäst mig minst vid karaktärerna, Echo är jag ganska nollställd inför och hon är ändå huvudkaraktären. Jag gillar Sierra/Priya och Viktor/Antony, och jag gillar Paul, men jag tycker att det är för många starka karaktärer som får för lite utrymme. Alpha, som i sista avsnittet helt plötsligt är god, eller Paul och Echos kärlekshistoria, som förvisso är fin, men som aldrig hinner få fäste, som aldrig får kännas ordentligt. Det känns som att det är så mycket som har försvunnit eller fått trängas i för små formar. Jag önskar verkligen att Joss Whedons nästa teveprojekt får utrymme att växa och tid att utveckla storyn, så att vi kan få ta del av något som är lika bra som Buffy var.