Jeez Louise

Tiden bara går och går och helt plötsligt så är det ett nytt år imorgon. Som det kan bli. Jag tror att det här blir ett bra nyår. Men jag har inga förhoppningar. Håller inte på med sånt. I vilket fall så har jag ju en flaska bubbel.
Jag är alltså i Åmål nu, som traditionen påbjuder. Sen drar jag söderut vilket ska bli fantastiskt.
Kanske blir det någon form av bakisrapport imorgon. Vi får se.

God Jul!

Jag är i Hudik nu då va. Och jag orkar inte riktigt blogga och sånt just nu, för mycket med julen och så kom visst jobbångesten skenande tillbaka. Men iaf, allt är bra här och jag återkommer när jag har hunnit smälta allt julgodis.

Stilla natt, helga natt

Just nu blir jag så oerhört glad av att tänka på att jag snart är tillbaka i Skåne!!!! Dör. Det utlöstes mest av att finaste Kristin skickade ett mail från det stora landet i väst på fb och så svarade en massa fina människor och jag bara tänkte gud vilka fina vänner jag har. Börjar nästa gråta av alla känslor (det är en sån dag idag). Jag känner mig inte ens orolig över det kommande molnet: att få arbete. Jag känner mig snarare peppad på att ge mig ut och jobba lite! Helt galet.
Men först är det så klart jul och under tiden måste jag skriva en praktikrapport som känns fett med jobbig. Okej alla fina därute, den 6:e jan kommer jag tillbaka till Skåne. Jag hoppas att ni är redo!

Undantaget som bekräftar regeln?

I dagens Metro har de en notis om att pappans gener kan avgöra barnets kön. I det här fallet måste ju min familj var undantaget som bekräftar regeln (om det här nu överhuvudtaget stämmer). Min pappa har fem syskon, en syster och fyra bröder. Alltså borde min pappa mest få söner, antar jag. Verkligheten ser ju lite annorlunda ut, om en säger så. Pappa har fyra barn, med två kvinnor och inte ett enda av dem är av hankön. Nej, vi är tjejor allihopa. Vi måste vara någon slags avvikelse, en anomali. Kanske ska anmäla oss till experiment?
Och återigen Johan Stael von Holstein, denna källa av inspiration, skriver sin sista krönika i Metro. Det låter bland annat så här : "Jag vet att jag har inspirerat många, att jag fått många att känna att de kan. Jag vet också att många invandrare är tacksamma och jag hoppas att Jante fått sig en rejäl törn och att många färre röstar rött."/.../ "Låt aldrig sossar och fackföreningar trycka ner dig och få dig att tro att du inget kan och inget är värd." En känner ju igen sig, eller hur? Älskar hur han demoniserar fackföreningar!
För övrigt, vad är grejen med killar som har fodrade luvtröjor som ytterplagg? Det är inte okej.

Lokalpatriot

I Åmål är det minsann ingen som klagar om att män inte kan vara lucior!

Music is my boyfriend

Jag inser nu, efter att jag skaffat Spotify, att min musiksmak inte har förändrats sen jag gick på gymnasiet. Egentligen gillar jag bara de skivor jag lyssnade på då, jag har sen dess försökt tvinga mig själv att lyssna på ny musik och utvecklas, men jag tror att det är lika bra att ge upp. Jag kommer inte att förändras, ibland är det till och med så illa att jag inte gillar de nyare grejerna som en artist jag gillar gjort, utan bara det innan år 2004.
Just nu lyssnar på White Stripes "White blood cells" och minns i trean (det måste det ha varit för jag hade fyllt arton) när vi åkte bil upp till en annan skånsk bonnahåla där vi skulle träffa några killar i hängde med ibland och gå på "lokal". På vägen upp drack vi sprit och rökte i bilen och lyssnade på White Stripes. Jag var så full att jag försökte tända en cigg i fel ände utan att fatta varför det inte hände nåt, sen tappade jag cigaretten och höll på att elda upp bilen. På utestället hånglade jag med en av killarna och han försökte sig på någon form av offentlig petting, men det sa jag bestämt nej till. Ja, det var tider det. Sen åkte vi dit vi skulle sova och jag och Jenny sov ihop (jag komer ihåg att hon hade någon särskild anledning till att vi skulle sova ihop, men jag kommer inte ihåg vad det var.) Dagen efter skulle jag sätta in mina linser, men jag tappade ner en av dem i handfatets avlopp så jag fick gå runt halvblind tillsvi kom hem någon gång på eftermiddagen. Det var jävligt jobbigt med tanke på att jag är halvblind.

Idag är en bra dag

Och här är skälet. Hon heter Esther.

Den viderunderliga rastlöshetens historia

De senaste dagarna på jobbet har jag varit enormt rastlös, jag orkar inte koncentrera mig på nåt. Jag vill inte jobba! Jag vet att det är för att jag vet att jag snart är ledig och ska hem och pussa på min ponny, träffa roliga, fina människor och snart vara tillbaka i Skåne. Så det är inte en livskris av typen: "Åh, nej, jag har slängt på en termin på något som jag egentligen inte vill göra!" (eh, det har ju hänt liksom och det här är inte samma grej). Jag är bara lat och saknar att träffa folk. I längden vet jag att jag hade blivit miserabelt olycklig av att stanna här, om saker fortsatte vara som det är nu (dvs. att jag inte har något socialt liv whatsoever). Visst, det är delvis mitt fel, jag hade kunnat göra en miljon saker för att skaffa mig kompisar med jag orkar ju inte. Den här terminen har jag varit nöjd med att jobba och sen åka hem och kolla på teve. Ibland träffa någon utanför jobbet.
Men idag, idag ska jag träffa M! Det blir ju skoj.

Det stora landet i väst

Ibland blir jag så himla sugen på att åka till USA och skaffa mig något slags jobb och träffa en massa coola feminister. Det finns ju så många fler möjligheter att göra saker, det händer så mycket mer. Så klart är det dubbelt eftersom det också finns ett mycket större motstånd, och att frågor som vi kanske inte behöver syssla med längre är mer aktuella där. Men samtidigt, möjligheterna mina vänner! Det skulle ju också vara ganska roligt. Åh, jag önskar att jag orkade göra något sånt!

No, i am a man!

Haha, det är roligt med män som ser ut som flator!

This waltz, this waltz, this waltz, this waltz/ With its very own breath of brandy and Death

Jag älskar Leonard Cohen. Jag är fortfarande ledsen över att jag inte kunde gå på någon av hans konserter i Sverige. Så himla surt att det var så dyrt och att jag är en fattig student (som kommer att bli en, eventuellt, ännu fattigare frilansare).

Dåtiden har en viss lockelse

Jag pratade med min gymnasie- bästis alldeles nyss. Vi är fortfarande bra kompisar, men det är liksom en annan sak nu när vi inte umgås 24/7. Eftersom jag bodde på internat under gymnasiet ar det så klart lite speciella omständigheter, också beroende på att vi bodde i en riktigt bonnahåla, Tomelilla. Men shit vad mycket roligt hade! Även om jag är nöjd med det jag har idag, kan jag sakna den tiden och speciellt alla galna/dumma grejer vi gjorde.
Bollan in my heart 4-evah!

Jag har bott i den u-formade byggnaden och i huset framför, känt som SE.

Tur att jag bara är praktikant med tanke på risken på att bli sparkad på grund av att jag bloggar på jobbet!

Jag inser mer och mer att jag verkligen inte är särskild intresserad av den akademiska världen. Don't get me wrong, jag skulle inte för mitt liv vilja byta ut de fyra år jag har pluggat i Gävle* och Lund och jag älskar verkligen det jag som har formats ut mitt pluggande, som inte skulle finnas annars. Men när jag tänker på feministisk teoribildning, eller för den delen, all teoribildning blir jag bara helt matt. Min kära vän N, däremot, hon älskar det, alltså älskar det på det sättet att hon läser teori frivilligt utan att hon behöver göra det. Hennes c-uppsats var så avancerad att de hade problem att hitta någon på institutionen som ville bedöma den. Sen så finns det ju andra anledningar. Som hur inskränkt och liten den akademiska världen är, att jag skulle vara tvungen att undervisa, ja, jag skulle kunna fortsätta. Dessutom är ju den akademiska världen till stor del tyngd av den traditionalism som ibland verkar genomsyra universiteten (åtminstone Lund och Uppsala, de mindre har nog sina egna problem att brottas med). Bara orka fortsätta leva sitt liv bland före detta spexare (no offense, men allvarligt) och överklasskids som aldrig har orkat konfronteras med "verkligheten". Nej, det är inte för mig. Istället kommer jag att jobba med kultur, alltid lika fast förankrad i verkligheten.

*Eller ja, Gävle hade jag väl inte så jävla stor behållning av egentligen. Jag var deprimerad, rökte som en borstbindare i perioder och åt mig (o)lycklig.

Hjärtar gratistidningar

I dagens City, där temat är trend, har de en del som de kallar Sthlm streetstyle och en av de utvalda är Emma Preisler, som svarar så här på frågan: Vad önskar du dig i julklapp?
- Jag önskar mig bokmärken på djur, blommor och hästar mest.
Det här är en tjej som är, inte sju år, utan ARTON år gammal! Vem i helvete önskar sig bokmärken??? Jag känner att nu har verkligen infantiliseringstrenden gått för långt. Väx upp människa! Det är inte okej att önska sig bokmärken när en är 18 år gammal!
Det bästa tryckfelet står dock Metro för i Johan Stael von Holsteins krönika ( i krönikan på nätet är tryckfelet rättat). I hans på väg upp står det: Fackföreningar och avundsjuka. På väg ned: Politiker som vågar säga nej, som vågar satsa på miljön, som tänker på vår överlevnad och våra barn.
Och som vi alla vet (antar jag) är det ju knappast likt kära Johan att gulla med fackföreningar, snarare är han väl känd för sitt intensiva motstånd mot detta djävulens påfund. På väg ned är ju rätt kul också...
Metro har också dagens två roligaste notiser, dels en om valrossen Sara som har lärt sig att spela flöjt ( tyvärr hittar jag ingen länk) och dels att Knut (ni vet, isbjörnen) kanske ska flytta till Sverige.
Ja, det var allt för min nyhetsrapportering.