Behållningen av att lyssna på dokumentärer

Jag lyssnar ganska ofta på p3 Dokumentär, deras dokumentärer är ofta väldigt intressanta och behandlar spännande ämnen*. Häromdagen lyssnade jag i alla fall på avsnittet om Raoul Wallenberg, väldigt bra och allt. Men den största behållningen var ändå två saker:
1. En kvinna som intervjuades hade varit en av de ungrare som Raoul Wallenberg hade hjälpt med Schutzpass(?) och skyddat boende, berättar om när de ungerska nazisterna stormar det huset som hon och flera andra ungerska judar befinner sig i. Hon inleder med att berätta att hon ofta var uppe i huset, och inte gömde sig i källaren, trots att hon i och med det riskerade livet. En dag är hon uppe tillsammans med sin man när de ser trupper som är på väg för att storma deras hus. Mannen tar ett snabbt beslut och kastar in henne i ett utrymme i väggen där han binder fast henne med ett lakan och sedan hoppar han in bredvid henne, vilket leder till att nazisterna inte upptäcker dem och alltså överlever utan bli skickade till något koncentrationsläger. Och hon kommenterar det hela så här (ungefär): "Ja, det var ju inga problem för min man, han var ju gymnast, men jag fick fruktansvärt ont av att hänga där. Det förlät jag honom aldrig för." Man ba´, asså din man räddar dig från nazisterna och du blir sur??? Eh, ja...

2. Lite senare i programmet pratar de om hur Raoul Wallenberg senare, under 70- och 80-talet, blev uppmärksammad som en hjälte, särskilt i USA (t.ex. blev han utnämnd till hedersmedborgare av Ronald Reagan). Tydligen var det relativt vanligt att det hölls baler och andra finare tillställningar i Wallenbergs ära. På de här balerna brukade man äta svenska delikatesser, som ål, dricka champagne och titta på bilder från Auschwitz. Say what??!! Så jävla konstigt alltså.


*Obs! Programmet om sexköpslagen handlar inte så mycket om lagen i sig som om sexarbetare. Ehh, ifall nån blev sugen på att börja lyssna på p3 dokumentär dår.