Jag börjar få nog av dåliga dagar

Igår var en jävligt dålig dag. Först fick jag ett brev från Centrum för genusvetenskap, och jag ba' "det här kan inte vara bra" och det var det inte heller. Som ni kanske förstår är jag fortfarande arbets"fri" eller vad fan en nu ska kalla det. Var ganska deppig, ville bara glömma det hela. Lite senare på dagen ringde min kära mor med mer dåliga nyheter. Tydligen hade min kära Bula och hans hagkompis Surprise rymt ur deras hage och festat loss lite på gården, vilket i sig inte är en helt ovanlig förteelse. I vilket fall hade de lyckats springa mellan två hagarna som det är cirka en och en halv meter mellan och i och med att Surprise var uppe i varv försökte hon ta sig in i en av de andra hästarnas hage. Hon går igenom eltråden och fastnar med benet varpå hon ramlar omkull och slår i en stor sten. Hon verkar vara halt efter att hon kommer upp på benen och de får tag på hästarna och tar in dem i stallet. Sen ringer mamma till veterinären som ska komma ut och kolla på Surprise, men det verkar inte vara akut så det dröjer ett tag in veterinären ska komma. Min mamma kollar till hästarna en sista gång och sätter sig sen i bilen för att köra till jobbet. När hon har kommit ungefär en kilometer ringer hennes telefon. Hon svarar och det är hennes sambo, som säger
-Du får vända och komma hem, Surprise är död.
Så på mindre än halvtimme har hästen dött, en häst som inte verkade vara nämnvärt skadad. Dessutom var hon bara tre år gammal. Mamma tror att det som har hänt är att hon har fått en inre blödning när hon slog i stenen, men vi vet inget säkert. Fruktansvärt. Det enda positiva med den här historien är att Bulan klarade sig utan en enda liten skråma. Han är en så himla turhäst. Klarar sig jämt helskinnad.
Ja, såatteh, nu tycker jag att det är dags för lite bra saker att komma åt mitt håll (och jag tänker inte räkna det som en bra sak att min häst lever, även om det naturligtvis är skönt att han är oskadd.)