Det stora, fuxfärgade Blåbäret har åkt hem idag. Jag fick gå upp astidigt (läs halv åtta) och dra min förvirrade kropp till stallet. Väl där fixade jag och Lise allt som behövde göras innan han skulle åka. Snubben som körde honom hade sagt att han skulle ringa när han hade hämtat upp hästarna på Bollerup vid åttatiden. Han räknade med att vara framme vid tio hos mig. Men eftersom det handlar om hästfolk så var han så klart sen. Klockan halv elva ringde han mig och bara "ehh, jo, jag åker från Bollerup nu. Om en timme är jag framme hos dig", jaha liksom. Det finns heller ingen poäng med attbli sur, för det är alltid så här. No matter what. Jag tror inte att jag någonsin har varit med om att en veterinär, hovslagare eller dylik människa jag måste anlita för hästens skull har kommit i tid. Det är alltid "Men jag kommer vid tre på torsdag. " Så jag vet ju att det kommer att bli senare, men samtidigt är det ju pinsamt om de faktiskt skulle komma i tid och jag inte var där. Ack, ett sånt dilemma. Iväg kom han iaf.
På tal om ngt helt annat, kom jag att tänka på en av doktoranderna (jag tror att han är typ lektor nu) jag hade på a-kursen i litt.vet. Jag hade värsta crushen på honom, inte helt seriöst, men han var helt klart inblandade i mitt dirty minds fantasier. Sen är han himla trevlig också och kommer fortfarande ihåg mig tydligen. Jag träffade nämligen på honom när jag var uppe i sprang på SOL i uppsatssyften och då hälsade han glatt och log mot den flottiga uppenbarelsen som var jag. Anyhoo, han är som jag vill att min idealman ska vara, rolig, litt. nörd som ändå är approachable (alltså någon som inte bara sitter på ett moln och svamlar om typ Strindberg eller valfri obskyr (manlig) författare), lång och smal. Jag måste säga att jag vill att my man ska vara feminist också, men det har jag ingen aning han är.
Nu lyssnar jag på min hulstfred-blandskiva och påminns av hur jävla, fruktansvärt asbra Emmy-Lou Harris är. Fy fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar