Lika som bär

På ett sätt kan jag verkligen se mig själv för typ åtta år sen i min äldsta syster, men på andra sätt kan jag inte alls relatera till henne. När jag var sexton, snart sjutton så bodde jag på Bollan, på internatet där. Min pappa bodde 50mil bort och min mamma 90mil bort. Jag var jävligt självständig, men samtidigt jävligt slarvig och tanklös som de flesta är i den åldern. Jag gick ut mycket, träffade killar, dejtade och hade enstaka korta förhållanden. Min syster, å andra sidan, bor hemma, är tillsammans med en kille som hon verkar göra i princip allt med. Jag tycker att hon borde vara mer med hennes kompisar, men de verkar mestn hänga i skolan. Jag vet inte om hon fattar värdet i att ha vänner, antagligen gör hon inte det än- för henne är hennes förhållande alltid "för alltid". Hon pratar om att hon vill ha barn, hon kan tänka sig att flytta ut dit hennes kille bor, för han inte vill bo någon annanstans. För mig känns det som att hon ger upp hela sittliv, sin framtid för den här snubben. För jag vet att hon vill plugga vidare och jag tror att hon vill göra andra saker, bara det att hon lägger det på is för hans skull. Jag kan så klart inte hel döma hennes sätt att välja att leva sitt liv på, men för sig känns det så avlägset. Jag var ingenstans i närheten av att vilja "stadga" mig när jag var sexton, jag visste att jag ville göra en massa saker och för det mesta inkluderade det inte någon man. Å en sida så är hon ju också sexton, ung, jag vet att jag inte är där jag trodde att jag skulle vara när jag var i hennes ålder, så antagligen kommer hon inte heller vara det. Å andra sidan känner jag mig dum för att jag nedvärderar hennes val i livet bara för att jag inte förstår dem. Men jag är så himla rädd att det inte är hennes egna val.