Varför ska jag alltid?

Var naturligtvis tvungen att gå in på Pär Ströms blogg och läsa hans fantastiskt skarpa inlägg om självkritiken inom feminismen. Det är så fruktansvärt irriterande, bara det att alla feminister klumpas ihop i en stor hög. Det finns tusen olika typer av feminismer, ja jag skulle nog nästan vilja påstå att det finns lika många typer av feminismer som det finns feminister. Eftersom Pär inte berättar närmare om det är den akademiska feministiska forskningen han menar borde ha en bättre självkritik, så tycker jag att han borde titta närmare. Genusforskare debatterar ständigt olika spörsmål, inget är någonsin bestämt utan beror på forskarens perspektiv. På en mer aktivistisk nivå, så undrar jag hur han i sådana fall har ngn aning vad som pågår i dessa grupper. Jag kan inte ljuga och säga att i mitt umgänge har vi ofta samma uppfattning om feministiskt relaterade ämnen, men jag förstår inte på vilket sätt det skulle vara dåligt?
Om feminister inte hade någon typ av gemensam grund, hur ska vi då kunna jobba mot ett mål? Jag blir bara så trött. Så jävla trött. Varför kan aldrig människor som Pär lyssna? Varför? Vad är det som gör att de bara kan mala om samma sak om och om igen? Det är klart att vi inte kommer någonstans om det enda vi kan prata om är om feminister är dumma eller inte.
Jag förstår heller inte varför så många tar feministiska argument på en så inviduell nivå? Ingen kommer att tvinga sig in i ditt hus och tvinga dig att knulla på ett mindre heteronormativt sätt. Ibland känner jag bara för att flytta ut på landet och ignorera alla jävla idioter.