Kapitalisten i mig

Jag tittade på "Ullared" i veckan. Vilket naturligvis ledde till att jag började tänka på min egen och andras konsumtion. Det är ett så märkligt fenomen. Som om alla drivs till att köpa mer och mer. Att människor så ofta inte kan känna sig nöjda med sitt liv förrän de äger den senaste/största platt-teven. Ullared och IKEA blir ju konsumtion i koncentrerad form. Berättelser om människor som åker och campar för att kunna få shoppa, på sin egen semester. Om människorna som köper varor för abnorma summor pengar. Varor som knappast har ett annat värde än att få konsumera. Jag tycker inte på något sätt att jag är annorlunda än de människor som shoppar på Ullared för 50 000:- (förutom att jag inte har så mycket pengar att handla för). Jag vill också konsumera, jag vill också äga. Min önskan om att äga har blivit mindre med åren, det är mycket som jag tycker att jag kan leva utan, men å andra sidan finns det fortfarande massor av saker som jag vill äga. Som böcker, kläder, resor (jag vet, en resa är ju inte något en äger per se, men ja), och andra "upplevelser". Jag strävar inte på något sätt efter att stå utanför konsumtionssamhället, men jag kan inte undgå att tänka på hur sjukt det är. Det är obehagligt. Särskilt som att det verkar fylla en så stor del av människors liv, som att en skulle bli lyckligare av att äga. Är det inte dags att lära sig att det faktiskt inte fungerar så? Lycka är inte
att äga.